Hur svårt kan det vara att minnas Bob Dylans övergrepp?
Välkommen till ett nytt nyhetsbrev, som någon gång i månaden kommer att krångla till något som en del tycker är enkelt och självklart. Jag kommer helt enkelt lägga till gråskalan till det svart-vita.
Hur svårt kan det vara att minnas Bob Dylans övergrepp?
Denna sommar anklagades legenden Bob Dylan för sexuella övergrepp som ska ha inträffat 1965. Oavsett bakgrunden och vad som verkligen inträffat så finns skäl att krångla till frågan om hur mycket vi kan lita på våra minnen. Premiären för detta nyhetsbrev handlar om minnesforskning (och falska minnen).
Tipsa gärna andra om nyhetsbrevet, för tro mig: det kan bli krångligare…
Vad är ett minne?
Det verkar ju självklart men bör ändå konstateras; ett minne är inte ett dokumentärt filmklipp av en händelse. Därför kan människor ha olika minnen av en och samma händelse. Eftersom människor tolkar det som händer olika även medan det händer, är det inte konstigt att även minnen är olika.
Långtidsminnet blir inte fullt och det krävs ingen särskild ansträngning för att minnas saker som hänt - det sker automatiskt. Långtidsminnen försvagas dock med tiden, de kan blandas ihop med andra minnen och omtolkas av senare händelser som vi kopplar ihop (både medvetet och omedvetet).
Men vi vet väl vad vi ser?
Nja. Det finns gott om forskning på hur olika vi tolkar verkligheten, beroende på exempelvis våra uppfattningar. En känd studie gjord av juridik-forskare på universitetet i Yale visade detta tydligt.
Professor Dan Kahan och hans medarbetare visade att politiska uppfattningar påverkade vad deltagarna i studien ”såg”. Deltagarnas åsikter i sakfrågor påverkade vad de uppfattade att demonstranter på en bild gjorde. Märkligt nog kunde deltagarna till och med veta att demonstranterna hade skrikit mot människor som försökte gå in i lokalen (som påstods vara antingen en abortklinik eller ett militärt rekryteringskontor), men för att ”veta” detta fick de hjälp av försöksledarna som frågade om just det. Vi återkommer till hur människor kan påverkas att minnas annorlunda.
Begreppet ”naïv realism” är centralt. Psykologiforskarna Gilovich och Ross skriver i boken ”The wisest one in the room”: Naïv realism ger oss uppfattningen att vi ser saker som de är, inte filtrerade eller konstruerade i skenet av våra egna förväntningar, preferenser eller övergripande ideologi. Det är då ett kort steg till att se alternativa synsätt som produkter av hjärtan och hjärnor som är lite grann bristfälliga.”
Fast allvarliga och hemska saker glömmer man väl inte: de bränns ju fast i minnet?
Nja, forskningen är inte överens där, det kan vara så att traumatiska händelser är svårare att komma ihåg korrekt. Det mesta tyder hur som helst på att människor åtminstone inte blir bättre på att minnas rätt när de utsätts för press eller påfrestning.
En av världens främsta psykologi-forskare, professor Elizabeth Loftus, har ägnat hela sitt liv åt hur vi minns och vad som påverkar. Hennes bild är träffande: att vi har en tunn gardin som skiljer vår fantasi från vårt minne.
Elisabeth Loftus är mest känd för studier om falska minnen, att vi helt enkelt minns helt felaktiga händelser - och att vi kan påverkas att minnas fel på grund av senare information. Mest kända är studier (de har upprepats flera gånger) som visade hur människor kan fås att minnas att de i barndomen exempelvis kom bort från sina föräldrar i ortens shopping-center - trots att det inte ens fanns ett shopping-center på orten på den tiden.
I andra studier har Loftus och hennes medarbetare visat att även ordval i frågor påverkar våra minnen. Deltagare fick se ett filmklipp på en krock mellan två bilar och tillfrågades om vad de sett. Det visade sig att deltagarnas uppfattning om såväl fart som andra detaljer påverkades av ordvalet i frågan: ”Hur fort körde bilarna när de krockade/träffade varandra?” och att de som fått frågan om hastigheten när bilarna ”smashed into each other” också i högre grad hade sett krossat glas på platsen (trots att det inte funnits där) när de fick frågan en vecka senare.
Kan man alltså inte lita på sitt minne?
Jo, det kan man i de flesta fall - i synnerhet som det inte är av avgörande betydelse särskilt ofta. Men när vittnen tillfrågas om vad de uppfattat bör man påminna sig att minnesforskningen tydligt visar att människor kan minnas fel. Därför är det klokt att både ställa kontrollfrågor och försöka kartlägga vad som hänt på fler sätt än genom ögonvittnen. Vill man ha en sann bild ska man åtminstone inte försöka påverka personen till att minnas något särskilt…
Särskilt viktigt är det när ögonvittnen pratat igenom vad som hänt, när nyhetsrapportering uppmärksammat en händelse och när det gått lång tid.
Så Bob Dylan har inte utsatt någon för övergrepp?
Det har jag ingen aning om, förhoppningsvis reds det ut av amerikanska rättsvårdande myndigheter. Vi svenskar har på senare år dock lärt oss hur illa det kan gå när felaktiga minnen framkallas vid förhör: exempelvis för de två som fick hela sina liv förstörda av frampressade erkännanden om hur 4-årige Kevin dog i Arvika 1998 och hur mördare gått fria efter att Sture Bergwall/Thomas Quick lockats erkänna brott han inte begått.
Tack för att du läste!
Björn Sundin
Tipsa gärna om ämnen du tycker borde tas upp i nyhetsbrevet! Skicka ett mail till bjorn@bjornsundin.se